fredag 1 mars 2013

Pingad i Södertälje

Jag skriver på en bok. Nattens och Dagens Drottning. Mer eller mindre skriver ... Mindre, om jag ska vara helt ärlig.
Jag har inga skrivrutiner, ingen vettig arbetsplats och inga deadlines.
Det funkar sådär.

Men det vill jag ändra på. Ett steg är att berätta och dela med mig och få feedback.
Jag vill ha något att länka till. Det kan man säkert också ha en blogg till.

Följande är ett smakprov:

Jag känner deras ping.

Först är det bara en krypande obehagskänsla. Som om man har glömt något viktigt och inte kommer på vad det är. Har jag låst dörren? Står spisen och brinner? Har jag lämnat datorn påslagen utan att logga ut och lämnat lösenordet framme?
Men det blir starkare. Snart måste jag om och om igen avbryta en fantasi som tvingar sig på: att jag gått ut i dagsljuset utan att ta på mig mitt människoansike, att alla ser mig gulaktig illaluktande skallig förvrängd, att nästa människa jag står framför kommer att rygga tillbaka. Jag vet egentligen att jag ser bra och normal ut. Jag vet att de jag möter ser min fasad, att de inte ser mig, att folk överhuvudtaget inte ser in i varandra. De vandrar runt igenom en varuhusvärld fylld av skyltdockor, förenklade gestalter med bara utsida och kanske något personligt kännetecken. Det är lätt att smälta in. Oftast.
Men nu växer ångesttankarna fram. Någon står bakom mig och ser rätt in i mig, som om jag var gjord av grumligt glas. Någon jag inte ser, ser mig.

Jag går nerför gatan och plötsligt vet jag att jag har missat något. Ni vet det där experimentet med den osynliga gorillan? Man låter försökspersoner följa en trivial men krävande uppgift. Räkna hur många gånger spelarna i vita tröjor passar bollen mellan varandra. Och medan de gör det går en apa genom spelplanen, osynlig, osedd, bortredigerad. Det är en slags magi. Det finns också magi som får det att hända. Men den fungerar inte på mig! Min hjärna har både nackdelar och svagheter, men den låter sig inte manipuleras på just det här mänskliga sättet. När jag går nerför en gata har jag sett allting. Butikerna som gömmer sig mellan portar, skåpbilen som ägs av en hinduisk gud, den gamla mannen med en extra mun inne bland sina dubbelhakor och simhud som äter lunch på sin stamkrog, osedd av till och med sin favoritservitris. Men nu har jag gått genom centrum i Södertälje och jag vet att det var saker där som stannade utanför synfältet, som jag missade, som min uppmärksamhet rundade utan att ta in. Jag ruskar på huvudet och blinkar. Det känns som när man går igenom en mörk skog och får spindelväv i ansiktet.

Efter ett tag svider det i ögonvråna som salt eller fint damm. Jag vill snurra runt och skrika AHA! för om jag bara tar dem med överraskning kunde jag stirra rätt in de blinda fläckarna där de gömmer sig. Jag vill kisa och koncentrera mig och titta extra hårt och genomborra röken som blåser mig i ansiktet. (Jag gör inget så löjligt, det är bara en känsla. Jag står utanför mig själv och behöver inte följa mina känslor, särskilt när jag vet att de inte är mina egna. Men det är inte lätt.)

Det svider i ögonvråna och kryper och sticker i huden på underarmarna och från nacken ner mellan skulderbladen. Det vill göra mig korkad. Jag vill springa och gömma mig. Jag vill gå in i köpcentret och hitta källarvåningarna och kulvertarna under källarvåningarna och ta mig till sprickor som jag kan klämma mig ner genom, ner i gångarna i den skyddande jorden. Jag går in på Tonys Pizzeria och beställer en kaffe istället.

Jag andas djupt och påminner mig om att jag inte är här för att kräla in osedd under deras radar. Det jag känner är deras finnareformler: magi som hittar ovänner och faror. Det som förblindar mig är deras osynlighetsmantlar, som gör dem svåra att se och gör deras fiender paranoida klumpiga, dumma och framför allt synliga. Hela Södertälje måste var fullt av det som osynliga drivor av spindelväv runt möblerna i ett gammalt ödehus. Men jag vill bli sedd, det är själva iden med att komma hit.
Jag hade bara inte väntat mig att deras grejer skulle vara så starka.
Jag räknade med att dyka upp som en ping på deras radar, men inte med att deras ping skulle vara så jävla hård.

Jag smuttar lite på mitt kaffe, som är överraskande gott, och ser mig om. Tonys Pizza: med slitna gamla bord från 70-talet och teckningar av en serietidningsmafioso på väggarna. Det är tydligen Tony. (Han är tecknad med skäggstubb, cigarr, kritstrecksrandig kostym, filthatt och TommyGun. Han ler spjuveraktigt och har ena ögonbrynet mycket högre än det andra och är en vänlig rolig klyshig parodi på amerikansk 20-talsgangster. Det är alltså han som står för pizzorna.) Tapeterna är lite slitna och Tony är lite urblekt. Jag ser ett lerfat med färsk frukt på en hylla mot bakre väggen: granatäpple, små blodapelsiner, korintkakor, en kvist färsk salvia … Vänta lite nu … hur hamnade jag härinne?

2 kommentarer:

  1. Spännande.

    Jag associerar vilt till olika "they walk among us" -filmer och -böcker. Tacksamt upplägg men samtidigt just en fara genom att det gjorts flera gånger tidigare (såg delar av två sådana filmer bara igår: 'I'm number four' och 'Let me in'). Min behållning från sådana scenarier är ofta det krypande obehaget, kontrasten mellan det främmande och det mycket vardagliga liksom det man INTE förstår. Vet inte vad du planerar men jag skulle lägga tonvikt på dessa element och hålla det hela undertydligt snarare än övertydligt.

    In character fungerar nog bättre än att beskriva tror jag - exempelvis att varelsen visar att dess hjärna inte kan manipuleras snarare än att den berättar det. I och med att du använder första person så borde helt enkelt varelsen tänka på ett främmande sätt - det räcker nog med att markera främmandeskapet här och där.

    (Du bad om feedback och då får du det - hoppas att det är OK).

    SvaraRadera
  2. Jag älskar "they walk among us" (första gången jag ser termen för övrigt) från Buffy till Lovecraft och Hellblazer, för att inte tala om alla gamla rollspel i genren.
    En fördel med upplägget är för övrigt att utanförperspektivet lånar sig till alla möjliga betraktelser av vår samtids absurditeter. Det har gjorts med både indier, indianer och utomjordingar.
    För övrigt har jag velat ganska mycket mellan om jag ska hålla ett strikt förstapersonsperspektiv från huvudpersonernas sida, eller om jag ska skriva i tredjeperson men med blicken mot en av dem i taget. Jag tror egentligen inte att det gör så stor skillnad så länge berättarrösten inte berättar något som huvudpersonen för stunden inte vet.
    Jag _är_ förtjust i det här monstrets röst. Kommande post: satan vad jag hatar sushi

    Du har naturligtvis rätt i att det är klumpigt att låta monstret redovisa explicita detaljer om sin hjärnas egenheter. När det här stycket kommer i text har det förhoppningsvis framgått i tidigare kapitel och då kan jag rensa bort den sortens ogräs.

    SvaraRadera